När jag kom hem till lägenheten och inte hade något internet skrev jag med mig själv, och har lovat att lägga upp vad jag skrev. För det är fina grejer, som är viktiga för mig. Så här är det första:

Jag kan inte påstå att mitt liv är märkvärdigt, eller ens utöver det vardagliga i jämförelse med många andra liv eller liv som redan passerat. Inte heller kan jag påstå att min psykiska och känslomässiga räckvidd eller kanske spektrumet av dessa ting är bredare än andras eller att jag ser mer möjligheter än hinder eller mer lösningar än problem. Det finns ingenting som säger att jag har en begåvning i något av dessa relativt viktiga ting, att jag har något att säga eller att visa en annan person. Ingenting att egentligen dela med mig av, att känna mig stolt över eller värt att kommentera. Jantelagen, om jag inte missminner mig.

Ingenting talar dock emot att jag skulle kunna vara en talför person med mycket erfarenhet som kan lära någon någonting eller visa upp mina egenskaper och så vidare. Frågan är: Vad får jag ut någonting av?

Är det möjligen bättre att vara ödmjuk och anpassad till det västerländska systemet så som jag blivit uppfostrad (även om jag inte tror på uppfostran) eller ska man föredra att ta för sig och visa framfötterna i det man genomför och försöka ta första plats varje gång och ha en stark hållning och ta stolthet i allt man gör eller skapar?

Just nu vet jag inte. Jag finner min plats här i min lägenhet, med Jimi Hendrix, solsken på min vänstra sida och mina egna tankar som ett pålitligt sällskap. Självklart har jag saker att oroa mig för, och jag må vara bakfull och ha en fruktansvärd molande huvudvärk, skoskav och kliande i huvudet.

Men någonting igår fick mig att börja vrida och vända på lite saker som är aktuella för mig, och det var hela upplevelsen att hamna i ett sällskap där vissa faktiskt var dubbelt så gamla som jag själv. Vissa hade kommit någonvart i livet medan en del andra stagnerat i sina tonårsvårigheter och oöverkomliga ångest. Två par satt och pratade om att köpa hus och den ena och den andra kunde inte dricka för han skulle hämta sin son imorgon och allt vad det var.

De flesta var väl som jag tycker att en person som är sig själv är, tillmötesgående, drivna och accepterande personer som inte oroar sig för reaktioner om variabler som blått hår, sju piercings i ansiktet, viktorianska outfits, tatueringar över hela brösten m.m vilket jag tycker är en fin grej att se – hur människor börjar våga.

Självklart är inte ovannämnda radikalt synliga sätt att vara sig själv inte ett krav på en person som är sig själv. För mig är det tryggheten som lyser igenom, på många men inte alla såklart.

Själv var jag nervös som aldrig förr när jag kom dit. Jag visste från början att jag inte egentligen kände någon och att de inte hade en aning om vem jag var, och mina händer darrade och jag hamnade omedvetet i något hörn någonstans med någon smått bekant mittemot mig och hans flickvän bredvid mig. Oifrånkomligt nervös, men ändå nöjd. Iakttagande innan deltagande, det känns viktigt i nya situationer för mig och det fungerade väl. Efterhand slutade darrandet och jag kommenterade lite saker och samtalade så smått med ett par personer. Om jag inte varit så trött som jag var hade allt gått lite mer enkelt.

Kvällen gick utför på många sätt och vis dock, efter aningen för mycket sprit och torkande av andras blod så var det dags att gå hem så vitt jag vet. Adjö till 30-årsfyllande killen och adjö till alla andra, och när jag kommit ner för trapporna (med möda) så sprang jag på en kompis som skulle sova hos mig och jag insåg hur många personer som uppskattar min existens och hur många vänner jag skulle kunna skaffa mig.

Det fascinerar mig något otroligt, för jag är inte en social person i sinnet och jag uppfattar sällan mig själv som en tillgänglig typ av människa medan jag egentligen har en uppenbar förmåga att dra folk till mig och en förmåga att upprätthålla en konversation som jag inte funderat kring förr.

Så idag mår jag bra även om jag mår riktigt jävla piss i många fysiska sammanhang, för jag känner att min framtid inte kan misslyckas speciellt mycket om jag nu har en social förmåga och vänner som kommer kunna hjälpa mig när den tiden kommer likaså. Och jag uppskattar det, och jag uppskattar de som vill ta kontakt med mig och som har tålamodet för min person.

Det enda som fattas nu är ju Grey’s Anatomy, för vilken predikan jag just la upp. Galet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det bästa med att vara bortom föräldrar och egentligt ansvarstagande måste vara att man kan äta veganska chocolate chip cookies till frukost på söndagar :D...

Just nu:Dåligt omdöme. Verkligen dåligt omdöme. Ångest, som ligger och smyger under ytan - självklart högtidens fel. Fattigdomen utanför fönstret, rasande män i varje hörn. Män män män. Jag är en fruktansvärt omdömeslös person.   I såna här tider erk...

I'm a fucked up trial. Ska testa om jag kan vara vegan i en vecka. Tina Test. Det får börja imorgon, vilket blir lite off eftersom det ändå är måndag idag liksom.   Handlade grejer för 250:- idag som bara var min veganbudget, men det räcker nog i...

"Alltså jag är inte personen som typ 'tja: jag hänger i forumtrådar och uttrycker min unika personliga åsikt, blir nedslagen och påhoppad och våldtagen av jantelagen' medan alla andra samtycker. Det är bara inte jag. Jag är personen som sitte...

Jahapp, internet försvann ännu en gång. Shit, man blir ju deprimerad....